Mitt-i-ST

110426

ST-läkare: Patrik Warg

Utvärderare/inspiratör: Ulf Måwe / Handledare: Sonia Bertogna

Verksamhetschef: Kristina Renkvist, Stadsvikens vårdcentral, Luleå

Studierektor: Stefan Wallmark





Patrik Warg skriver rapport till sin utvärderare dagen efter

sin Mitt-i-ST.

Som vanligt har den gode Warg svårt att ta saker och ting

på allvar - utom möjligen sina patienter (om man nu kan

kategorisera patienter som ”Saker”?)

Å andra sidan är innehållet i skrivelsen sant.

Det är endast ramen som är dramatiserad och tillrättalagd.

Egentligen åt författaren bara en Large Kebabtallrik....





KONSPIRATIONEN SOM KOM AV SIG...


För en ST-läkare med tidigare erfarenhet av Missbruksenhetens intressanta klientel var det inga

besvär att finna en hårdhudad och kunnig leverantör av lämplig drog för att få utvärderare Måwe och

handledare Bertogna på särdeles generöst och uppskattande humör.


Vad jag inte hade väntat mig av SFAM:s illvilliga konspiration för att knäcka hårt studerande ST-läkare, mitt i deras vånda över att

knappt ha råd till surfinstruktörer under deras fattiga och tidsbegränsade tvåmånaders ferier på Bali,

var att de även invigt min kära hustru i den stora planen att kväsa min påstådda, självrättfärdigande

kaxighet. Men på något oförklarligt sätt hade även min lilla duva fått i sig de rosa piller som jag

inhandlat i skuggan av stadsparkens åldrade tallar, enbart i syfte att nå överhetens präktiga godkännande av mig som allmänläkarspecialist - trots att jag bara är en bedragare iklädd vårduniform

med ett billigt polskt plaststetoskop runt halsen, som ett av mina barn fick i julklapp, inhandlat på

Toys`R`us - på rea - i juni förra året...


Döm av min häpnad: ett rosa piller i Måwes morgonkaffe hade större verkan än jag någonsin

kunnat ana. I fortsättningen ska jag aldrig underskatta den undre världens kemiska handlag.Handledare

Bertognas piller dolde jag skickligt i en bit butterkaka som jag utan alltför stort trugande lyckades

trycka i henne. Snart var hon foglig som en brasiliansk volleyboll och helt ur stånd att motsäga något

av det som Mäster Måwe formulerade till uppskattande sanningar kring mitt läkarskap.


Trots att jag ytterst subtilt, typ, i min ansökan hade antytt att Mitt-i-ST kanske var något som jag

kunde hoppa över (detta föreslaget förstås i enlighet med min rädsla att så tidigt i karriären bli

avslöjad) under argumenten jag trots allt har nått en aktningsvärd ålder och dessutom - för länge

sedan - har bevisat min konsultationsförmåga och sociala empati som rikligt dricksbelönad bartender i

den nordsvenska fjällvärlden, så visade det sig att detta var något som den gode utvärderaren Måwe

hade tagit fasta på. Utan "krusiduller" inledde denne dagen med att skriva på mitt MiST-intyg med de

bevingade orden:

"Vi kan skita i det här och göra något vettigare av dagen..."

Helvete, de rosa pillren var alldeles för bra., tänkte jag. Här gäller det att ta kommandot över dessa lallande idioter som trots

sin grundmurade erfarenhet i den familjemedicinska branschen verkade totalt

Berlusconikorrumperade av de okända kemiska substanserna.


När jag väl fått överhögheten att förstå att jag inte gärna kan sätta mig i studierektorernas hyllade

badtunna och vifta med ett stolt intyg och säga att jag spelat gitarr hela dagen istället för att

ifrågasättas beträffande såväl nyttan av ett plaststetoskop som min envisa uppfattning kring att yrsel

egentligen inte finns, så startade dagens uppgifter med en glatt leende utvärderare och dito

handledare. Jag hade dessutom lagt ut en mindre förmögenhet på de rosa pillren - så här skulle varje

minut nyttjas.


Till saken hör också att jag inför den ovan nämnda ansökan hade hyrt in en skicklig spökskrivare

för att i största möjliga mån manipulera Måwe till en särdeles ödmjuk och stödjande inställning till

uppdraget att utvärdera lilla mig. Ett tjugotal sidor av hypnotiskt formulerad skrift hade uppenbarligen

fått den gode utvärderaren att förbereda sin utvärderingsdag till att - i största möjligaste mån - stärka

undertecknads självförtroende. Och det, mina vänner i den utsatta ST-verkstaden, var precis vad dagen

resulterade i.


Aldrig, aldrig, never, never har jag emottagit så mycket bekräftelse på min, redan självklara,

förträfflighet. Under en svag stund kändes det som om jag faktiskt var värd alla dessa stärkande

svador, trots att jag inte knappt genomgått grundutbildningen, åtminstone inte i vaket tillstånd, utan

ägnat min studietid till dagdrömmeri och skidåkning under sträng alkoholpåverkan.


De patienter jag tog emot under förmiddagen (inhyrda från norrbottensteatern) skötte sina kort

väl. När jag missade något i konsultationen tog de kommandot och uttalade de rätta svaren och gav

den adekvata information som förstås ledde fram till de redan förutbestämda diagnoserna. Det fanns

ingen hejd på hur duktig och lämpad som doktor jag var. Varje möjlig aspekt av patientbemötande,

medicinsk kunskap, försäkrande om att information och instruktion uppfattats korrekt stöttes och

blöttes som vattentätt och smått genialiskt. Jag var minsann inte enbart en representativ vårdgivare

utan, tamejfan, ett läkargeni!


Under lunchen, med Mäster Måwes glatt slukande av en bearnaisestinn Luleå Special och jag - i

enlighet med min självspäkande karaktär - endast sög på en futtig SuperKebabtallrik , dök plötsligt min

fru upp ur tomma intet. Hennes förklaring var att hon var tvungen att lämna bilen till mig eftersom

parkeringsavgifterna hade blivit så dyra downtown. "Nu är det kört", tänkte jag och förväntade mig ett

par rejäla riktiga sanningar om mitt bedragarskap. Men icke och nähä, här svamlades om

självförtroende som förtjänat bättre, om godhet och omtanke som jag aldrig hört talas om tidigare -

trots våra 23 år tillsammans... Hade jag lämnat ett rosa piller på köksbordet i min brådska under

morgontimman? Någon annan förklaring är omöjlig.


I rädsla över att den effektiva drogen skulle sätta sig, försökte jag förtvivlat att avsluta

eftermiddagen så snart som möjligt. Samtidigt var det svårt att lämna denna förträffligt lyckade dag där

godkännanden och försäkringar kring min duglighet haglade som bemanningsföretagens försäkringar

om en bättre värld i varje psykiaters brevlåda.


Mäster Måwe uttryckte stor förståelse för min ständiga kritik mot landstingsorganisationen,

inrutade kunskapsmätningar och all övrig avsky för allt vad makt står för. I samband med detta bad

även denne om lov att hypotetiskt stärka mina argument inför en framtida anställningsförhandling,

viliket resulterade i flera nya och viktiga insikter för undertecknad.


Under lyckorus och glädje samt tacksamhet över stadsparkens kemiprofessurer rusade jag genast,

efter ärligt och uppriktigt avtackande av utvärderare och handledare, till den mörka gränd där jag

senast mötte den skickliga langaren och hans oväntat illsmarta leende. Direkt såg jag att han

förväntade sig en redogörelse för hur hans produkter hade format min stora Mitt-i-ST-dag. Men innan

jag samlat mig och utan resultat försökt omfamna denne kriminalitetens kejsare, anför han följande:

"Är du jävla dum i huvet? Tror du verkligen att jag skulle "skriva ut" riktiga piller till någon som har

för avsikt att påverka människor som redan är goda, skötsamma och ansvarstagande medborgare? Ett

par gånger varje termin kommer det desperata ST-läkare och ber om hjälp och jag ger er alla samma

sockerpiller. Fattar ni inte att vi behöver er, kunniga sjukvårdare, med etik och moral nog att balansera

upp det tryck vi alla lever under. Stick i väg till din värld och gör det jobb du är satt att göra. Om du

klarar det hälften så bra som jag gör så kommer både du och dina kunder att få ett gott och tryggt liv."


"Ja men", försökte jag. "Konspirationen då? De tänkte ju knäcka mig, trycka ner mig i skoskaften

och avfärda min mänsklighet, det är ju därför SFAM existerar...?"

"Har du en dyslexi i öronen, det är inte en Konspiration, det är en Inspiration för ST-läkare."

"Åh fan...men...min fru då...hon tyckte också att jag dög..."

"Ja, det är fan ett mysterium... Pys nu grabbhalva. Jag har affärer att sköta."


/p